ett år av enorm lycka, kärlek, tårar och sorg.

Ni anar inte hur många månader jag har tänkt att jag ska skriva en text som kommer direkt ifrån hjärtat. Jag har vart så sugen och istället har jag legat på kvällarna och skrivit i mitt huvud. Det har tillfredsställt mig lite eftersom jag aldrig satt mig ner och verkligen skrivit på riktigt. Jag har väntat på rätt tillfälle och då har det blivit så pressat, så varför inte bara skriva och ordflammsa en stund?

So here we go. Jag är en riktig nostalgiker alltså. Ramlade in på mina gamla bloggar och kollar arkiv från flera år tillbaka. Jag skummar igenom och det är otroligt vilka minnen som dyker upp. Som man glömt bort bland alla färska minnen. Just nu kollar jag igenom perioden när jag bodde i örsa och hade hund. Valpbilder jag lagt ut och alla texter om henne. Jag känner inte en enorm känsla av saknad utan mer så saknar jag just den tiden. Desto mer du pratar om saker som tynger dig så försvinner det tunga från bröstet en dag, även om det kan ta tid och låt det då göra det. Jag kollar bilder på hennes fantastiska ögon och hennes uttryck. I minnen så minns man ofta bara allt bra. Men det första jag tänkte på var vårat avsked. När det var bestämt att det inte var hon och jag längre.

Av personliga skäl klarade jag inte av att bo i Örsa längre och jag fick möjligheten att flytta med mamma till lägenheten i Salabacke. Jag tog den och det har jag inte ångrat en sekund. Och där kunde jag inte ha henne med mig. Det fanns inte tid och mamma jobba och jag gick i skolan. Där krashar det med att ha hund. Jag insåg det och ville inte vara egoistisk. Farmor försökte övertala farfar i tårar att få överta henne. Men det blev ett för stort ansvar och hon var av den extremt krävande rasen och det skulle bara blivit som att överta ett problem och jag förstod honom till fullo. Jag visste inte ens om att hon försökt behålla henne utan det fick jag reda på senare.

Mamma och farmor försökte komma på lösningar, att de skulle lämna henne hos farmor när mamma åkte till jobbet och blablabla. Jag sa bara blankt nej. Känslan jag hade kanske kan uppfattas som kall men det var den inte. Inte alls. Vill jag ha hund vill jag veta att JAG ska kunna ta hand om den. Att jag ska ha tiden. Men det hade jag inte. Det var fel tidpunkt i mitt liv, man är ung och naiv och skaffar på sig ansvar man inte borde ha då. Där fick jag stå mitt kasst. Jag rusade återigen in i något utan att tänka efter och då får man ta konsekvenserna. Jag sa iallafall nej och de vart så ledsna. De gav mig dåligt samvete men jag försökte trycka bort det även om det skaver. Jag har även fått ord som "hur kunde du ge bort DIN hund?" Jag vet inte riktigt hur man tar ställning till en sån kommentar men en kniv i hjärtat hade nog vart lindrigare.

I allt kaos så visade det sig en kväll att mina grannar var intresserad av att ta över henne och jag var väldigt öppen till det. Hundmänniskor och vet vad en hund kräver med tid och allt vad det innebär. En sten släppte på sammagång som tusen kastades på mig. Jag skulle vara tvungen att säga hejdå. Hur säger man hejdå till en bästa vän? Jag försökte att stänga av alla känslor jag någonsin haft för henne och vara hemma så lite som möjligt. Farmor tog hand om henne när jag var på intensivkurs till körkortet och när jag kom hem ville jag knappt kolla på henne. Jag visste att det inte var min hund längre.

Om några dagar skulle hon flytta och jag byggde en mur runt hela mig själv och när det började krackelera spacklade jag snabbt igen det för att inte känna. Jag ville inte känna. Jag visste att det skulle göra för ont. Och det gjorde det. Hela jävla murjäveln rasade ju ihop. Natten innan hon skulle bort låg jag i sängen och bara kollade på henne. Tomma ögon och bara glodde. Hon blev helt till sig och visste inte vad hon skulle göra så hon hoppade upp i sängen och började pussa mig i hela ansiktet och buffa och trycka sig mot mig. Jag började gråta och jag tog tag i hennes fina huvud och sa kela, varför blev det såhär? hur hamnade vi här? Hon visste exakt vad som skulle hända. Hela veckan hade hon sökt efter mer uppmärksamhet än vanligt, uppmärksamhet jag aldrig gav henne. Klockan var två på natten och jag tog med henne ut och gick en långpromenad i tystnad och bara såg på henne, hur hon lunkade brevid min sida. Min följeslagare som alltid vallade in mig om jag var för långt borta. Hon. Bara hon. Hur fan kunde jag, hur fan kunde jag göra såhär.. Jag stannade upp och satte mig ner, kramade henne och allt bara brast. Hon var inte min längre och båda visste. Visste att det här var sista nattpromenaden, någonsin.

Dagen efter var jag inte hemma när de hämtade henne. Jag har aldrig vart bra på farväl och jag skulle garanterat inte blivit klokare på det här. Tiden gick. I och med flytten så kändes det lättare och lättare för varje dag som gick. Jag tog aldrig med henne till lägenheten för jag ville inte ha en bild av henne i mitt nya hem.

Någon månad senare kände jag att det skulle vara kul att hälsa på henne. Jag var välkommen och när jag väl kommer dit blir hon så otroligt glad och är vid mig hela tiden. Jag småpratar lite med grannarna och efter ett tag lägger hon sig vid mina fötter vid ytterdörren och bara glor på mig. Jag hukar mig ner och lägger handen i hennes mjuka päls och känner att tårarna börjar smyga sig på. Så otroligt fin hon var, hur FAN kunde jag.. Jag kände att jag var tvungen att avrunda besöket och småspringa hem. Allt bara brast. Igen. Efter det har jag inte hälsat på henne igen. Det var två år sen. Jag ser henne ibland när jag är och hälsar på farmor och farfar men jag vill inte hälsa. Det känns som ett avslutat kapitel för mig och jag hoppas hon har det bra. Jag minns hur jag såg henne leka på fotbollsplanerna för några månader sedan när jag skulle parkera utanför farmor och farfar. Jag satt kvar i säkert en halvtimme och bara tittade på hur hon hoppade omkring med sin nya familj. Engång var det jag om hoppade omkring med henne ute på den där fotbollsplanen, engång var hon min. Men det är som dom säger, man ska inte kolla tillbaka i bitterhet utan i glädje och tänka att det var en fin tid vi hade tillsammans även om det inte varade förevigt. Jag skrev den här texten för att få ut det sista, sista texten om henne. För jag har läkt nu.

Kommentera här: